Köpa hund
Om rasen

Rashistorik

Foxterriern, själva inkarnationen av begreppet terrier, är troligen den äldsta terrierrasen.

Ursprungligen kallades alla terriers som användes vid rävjakt för foxterrier (fox = räv, terra=jord). Sträv- och släthårig foxterrier är egentligen två hårlagsvarianter av en och samma ras. Den sträv-håriga varianten är äldst och härstammar från de strävhåriga jaktterrierna som fanns i gruvdistrikten i Dunham, Wales och Derbyshire. Dessa beskrevs på tidigt 1600-tal och avporträtterades av holländaren Hamilton redan år 1750. Den strävhåriga foxterrier som av många räknas som rasens stamfader var "Old Tip", född 1866 och avlad enbart på strävhåriga linjer. Andra menar att Ch Cackler of Notts skulle vara det.

När den första utställningen för terriers arrangerades i England år 1886 i the Royal Aquarium, Westminister av ingen mindre än Charles Cruft, deltog 125 släthår och endast 50 strävhår. Rasen ställdes ut i egna klasser första gången i Darlington 1869. The Foxterrier Club bildades 1876 då också rasstandarden för strävhårig foxterrier formulerades. Den första specialklubben för strävhårig foxterrier bildades i England år 1913.

Till Sverige kom rasen i slutet av 1800-talet och 1903 bildades Svenska Foxterrierklubben, som seder-mera blev Svenska Terrierklubben. Vid sekelskiftet började den strävhåriga foxterriern erövra världen och blev med tiden oerhört populär, den till och med passerade släthåret i popularitet. Kulmen av registrerings-antal nåddes 1924 då 7156 strävhår registrerades i engelska kennelklubben (mot 2573 släthår).En enorm siffra med tanke på att många valpar såldes oregistrerade. England var störst och bäst i avelsarbete, men Amerika blev det stora foxterrierlandet. Där fanns penningstarka uppfödare som betalde dyrt för stor-vinnare. Man exporterade dock tillbaka hundar som fick betydelse för rasens utveckling i England.

Det finns knappast någon annan ras som vunnit så många storsegrar och Best in Show över hela världen. Trots att populariteten har minskat betydligt sedan storhetstiden är rasen fortfarande med och tävlar om toppvinster runt om i världen. Det var under 1940-talet man såg en försämring av kvalitetsnivån, temepramentet samt sjukdomar som medförde att rasen sjönk högst anmärkningsvärt i registrering. Sakta men säkert lyckades några legendariska uppfödare reparera vad mindre nogräknade uppfödare raserat tidigare. Idag är standarden god och det arbetas seriöst och hängivet över hela världen på att förbättra standarden. Vi fick vänta ända till 1979 innan några entusiaster bildade vår nuvarande Svenska Strävhåriga Foxterrierklubb.



Rasstandard

Ursprungsland/ hemland

Storbritannien

Användningsområde

Ursprungligen jaktterrier, numera främst sällskapshund.

FCI-Klassifikation

Grupp 3, sektion 1
Arbetsprov är valfritt

Bakgrund/ändamål

Ursprungligen kallade man alla hundar av terriertyp som användes till rävjakt för foxterrier (fox = räv). Strävhårig foxterrier anses vara den äldsta av de två foxterrierraserna och den, liksom den släthåriga foxterriern, användes ursprungligen till jakt på främst räv. Foxterrierns uppgift var att fungera som ”rävsprängare” dvs att få ut räv som under jakten gått i gryt. Strävhårig foxterrier anses av många som inkarnationen av terrier. Då rasen delades upp i de två hårlagsvarianterna år 1876 gick den strävhåriga varianten mot en allt större popularitet. Strax efter första världskriget kulminerade intresset för rasen och den var då Englands mest populära hundras. Som jakthund, men framförallt som sällskaps- och utställningshund, har den strama foxterriern alltid tilldragit sig konnässörernas intresse.

Helhetsintryck

Strävhårig foxterrier är en energisk och livlig hund med god benstomme och kraft i litet format. Den skall aldrig vara klumpig eller grov. Hundens byggnad skall ha perfekt balans, särskilt när det gäller proportionerna mellan skalle - nosparti samt mellan mankhöjd - kroppslängd från skulderbladsled till sittbensknöl, som i båda fallen sinsemellan bör vara nästan identiska. Likt en kortryggad jakthäst skall rasen stående täcka mycket mark.

Uppförande/karaktär

Rasen skall vara alert, kvick och rörlig, med livligt uttryck, alltid ”på tårna” och spänt intresserad vid minsta utmaning. Den skall vara vänlig, framåt och orädd.

Standard för Strävhårig Foxterrier

Huvud

Skallparti - Skallens överlinje skall vara nästan flat, lätt sluttande och gradvis avsmalna mot ögonen.
Stop - Stopet skall vara svagt markerat.
Nostryffel - Nostryffeln skall vara svart.
Nosparti - Nospartiets och skallens längd skall i stort sett vara desamma. Ett märkbart kortare nosparti gör att huvudet förefaller vekt och oavslutat. Nospartiet skall gradvis avsmalna från ögonen till nosspetsen och slutta lätt från panna. Partiet under ögonen får inte vara alltför konkavt eller urgröpt utan skall vara utfyllt och fint utmejslat.
Kinder - Fylliga och rundade kinder är inte önskvärt.
Käkar/Tänder - Käkarna skall vara starka med perfekt, regelbundet och komplett saxbett. Överdrivet beniga eller muskulöst utvecklade käkar är varken attraktivt eller önskvärt.
Ögon - Ögonen skall vara mörka, uttrycket fullt av glöd och intelligens, måttligt små och inte utstående. Ögonformen skall vara så cirkelrund som möjligt. De får inte sitta för brett isär eller alltför högt i skallen, eller för nära öronen. Ljusa ögon är absolut inte önskvärt.
Öron - Öronen skall vara små, V-formade, måttligt tjocka, med tipparna prydligt övervikta och fallande framåt tätt intill kinderna. Det vikta örats överlinje skall ligga tydligt ovanför skallens överlinje. Uppstående, tulpan- eller rosenöron absolut inte önskvärt.

Hals

Halsen skall vara torr, muskulös, av god längd och utan överflödig halshud. Den skall breddas mot skuldrorna och sedd från sidan bilda en elegant båge.

Kropp

Rygg - Ryggen skall vara kort, plan och stark utan svaghet.
Ländparti - Ländpartiet skall vara mycket kort, muskulöst och svagt välvt.
Bröstkorg - Bröstkorgen skall vara djup, de främre revbenen måttligt välvda, de bakre långa och väl välvda.
Svans - Svansen har traditionellt kuperats.
Kuperad svans: Svansen skall vara högt ansatt och bäras upprätt men inte över ryggen eller ringlad. Den skall vara kraftig och av lagom längd.
Okuperad svans: Svansen skall vara högt ansatt och bäras upprätt men inte över ryggen eller ringlad. Den skall vara kraftig och av lagom längd så att en balanserad helhet bibehålls.
SVANSKUPERING ÄR FÖRBJUDEN I SVERIGE.

Extremiteter

Framifrån sett skall skuldrorna slutta brant från fästet vid halsen mot skulderbladsleden som skall vara fin. Från sidan sett skall de vara långa, väl tillbakalagda och slutta snett bakåt mot en tydligt markerad manke. Bröstkorgen skall vara djup men inte bred.

Framställ

Frambenen skall, sedda från alla håll, vara raka med kraftig benstomme ända ner till tassarna. Armbågarna skall vara lodräta mot kroppen, röra sig fritt utmed sidorna och föras rakt framåt i rörelse.
Framtassar - Tassarna skall vara runda, kompakta med små, hårda och tjocka tramp-dynor och måttligt välvda tår. Tassarna får varken vara inåt eller utåtvridna.

Bakställ

Bakstället skall vara starkt, muskulöst utan tendens att vara underställt eller krumt. Kombinationen av korta underben - rak knäled är absolut inte önskvärt.
Lår - Låren skall vara långa och kraftiga.
Knäled - Knälederna skall vara väl vinklade. De skall varken vara inåt- eller utåtvridna.
Has - Hasorna skall vara låga.
Mellanfot - De skall vara lodrätt ställda och bakifrån sett parallella.
Baktassar - Baktassarna som framtassarna.

Rörelser

Fram- och bakbenen skall röras parallellt och rakt framåt. Armbågarna skall föras lodrätt och fritt utmed kroppen. Knälederna får varken vara inåt- eller utåtvridna. Det mycket flexibla bakpartiet skall ge ett bra påskjut.

Päls

Pälsen skall vara tät, mycket sträv, ca 2 cm lång på skuldrorna till ca 4 cm lång på manke, rygg, bröstkorg och bakställ, med kort, mjukare underull. Pälsen på rygg och lår är strävare än på kroppens sidor. Behåringen på käkarna skall vara frasig och av tillräcklig längd för att förläna nospartiet ett intryck av styrka. Behåringen på benen skall vara tät och frasig.
Färg - Vitt skall dominera med svarta eller svarta & tan-färgade eller tanfärgade tecken. Brindle, röda, leverbruna eller skifferblå tecken är inte önskvärt.

Storlek/vikt

Mankhöjd - Mankhöjden skall inte överstiga 39 cm för hanhundar, tikar något mindre. Vikt - Idealvikt för hanhund i utställningskondition 8,25 kg, tikar något mindre.

Fel

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Nota bene

Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller extremt skygg eller om den har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

Testiklar

Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.